Helgen som Gud glömde
I lördags fick jag från läktaren, aavstängd, se SFF ramla ur division tre mot Sund efter förlust med 1-2. Mycket besvikelse och mörka tankar förstås. På Söndagen åker SFFT till Bergsjö, ingen kort resa direkt för att vara division fem, med 12!?! tillgängliga spelare. Matchen var min som ledare och samtidigt måste jag såklart spela då vi har så många återbud. Planen var som en leråker och den klart sämsta jag spelat på i år och även några år tillbaka. Efter några minuter skadar sig vår toppforward Alex och efter ca 10 minuter slänger jag mig in i en 50/50 duell med den största människan i Bergsjö, han träffar mig illa och jag känner genast att något är knas i knät. Haltar vidare hela matchen men efter dusch om hemfärd kan jag inte ens stödja på benet. Idag ser det ut som om jag stal matchbollen och stoppade in den i knät och ringer och hoppas på snar läkartid...
Matchen förlorade vi till råga på allt i en tillställning som nog de flesta redan glömt...eller förträngt. Spångs två mål det enda positiva vi kan ta med oss.
Jag har aldrig haft något större problem med några knän men det vore väl tamefan typiskt om jag drar på mig en knäskada i en match som inte kändes glödhet i Bergsjö med vårt andra lag. Surt sa räven. Har jag tur är det bara svullet och gör ont efter smällen men eftersom knät känns jäkligt instabilt har jag på känn att det kan vara något värre....
Kan det vara någon däruppe som ville ge mig ett tecken att nu får det vara nog, sluta spela! Jag har fått några sådana tecken förut men slagit dövörat till...nu har jag bättre hörsel.
Edsbyn vann dm och det måste ses som välförtjänt då de i mina ögon vart bästa hälsingelag i år förutom Hudik FF...
Ska i ett kommande blogginlägg ge min syn på varför det gått så illa i år, inget facit men de teorier jag har om varför det gått som det gått denna säsong.
Nu ska jag till doktorn..
Tjingeling!
