En vinnarbild
Bilden från senast SFF gick upp i division två, många ansikten från dagens trupp. Om ca nio månader uppdaterar jag gärna bilden...Viljan att vinna måste vara stor, det är i alla fall min filosofi.
Jag tror även att man utvecklas som spelare om man har ett driv att vinna. De spelare som jag spelat med som gått långt, Christian Lundström, Petter Hansson, Mattias Floren, Emil Hedvall, Johan Oremo var alla spelare som älskade att vinna och hatade att förlora.
Kan även nämna Andreas Westh men han blev ju bättre i en något mer oglamourös sport till slut...
Dessutom hade de alla naturligtvis någon/några spetsegenskaper till det...men alla gjorde de allt för att vinna!
Finns inget tråkigare än att t.ex. spela spel mot motståndare som inte bryr sig och skakar av sig en förlust precis som om inget hade hänt. Jag kan inte ens förlora i memory mot Hilma för att vara snäll...(dock säger jag att det är för att vara snäll de gånger hon vinner ändå)
Christian Lundström satt alltid längst kvar efter någon straffduell mot Ljusne i Hudik Cup eller andra gånger vi förlorade och tårar rann, barnförbjudna ord kom ur munnen och han var otröstlig. Medan många andra i laget nästan tyckte det var skönt att vara ute ur cupen så de kunde äta hur många kexchoklad de ville kunde inte "Crille" acceptera det. Säkerligen något som drev honom att träna mer och bli bättre för att nästa gång hjälpa laget att vinna, och ingen är lika glad över segrar som vinnare!
Emil är ju med på bilden och han drev på oss och gjorde oss bättre med sin vinnarskalle. Sedan att det kostade något brutet ben i någon fot som han sparkade i stolpen vid någon förlust fick man liksom köpa.
Erik Bäcklin en annan spelare på bilden som också kunde gå över gränsen ibland för att vinna, även i träning. Spelade liksom ingen roll hur mycket man snurrade med Birma när vi spelade 1 mot 1, var man påväg förbi la han ut "bommen" och om hans armbåge då råkade träffa på någon känsligt ställe var bara sånt som hände, mål släppte han sällan in.
Finns några i dagens trupp som jag skulle kunna skriva om men det gör jag en annan gång...
Tjingeling!
Jag tror även att man utvecklas som spelare om man har ett driv att vinna. De spelare som jag spelat med som gått långt, Christian Lundström, Petter Hansson, Mattias Floren, Emil Hedvall, Johan Oremo var alla spelare som älskade att vinna och hatade att förlora.
Kan även nämna Andreas Westh men han blev ju bättre i en något mer oglamourös sport till slut...
Dessutom hade de alla naturligtvis någon/några spetsegenskaper till det...men alla gjorde de allt för att vinna!
Finns inget tråkigare än att t.ex. spela spel mot motståndare som inte bryr sig och skakar av sig en förlust precis som om inget hade hänt. Jag kan inte ens förlora i memory mot Hilma för att vara snäll...(dock säger jag att det är för att vara snäll de gånger hon vinner ändå)
Christian Lundström satt alltid längst kvar efter någon straffduell mot Ljusne i Hudik Cup eller andra gånger vi förlorade och tårar rann, barnförbjudna ord kom ur munnen och han var otröstlig. Medan många andra i laget nästan tyckte det var skönt att vara ute ur cupen så de kunde äta hur många kexchoklad de ville kunde inte "Crille" acceptera det. Säkerligen något som drev honom att träna mer och bli bättre för att nästa gång hjälpa laget att vinna, och ingen är lika glad över segrar som vinnare!
Emil är ju med på bilden och han drev på oss och gjorde oss bättre med sin vinnarskalle. Sedan att det kostade något brutet ben i någon fot som han sparkade i stolpen vid någon förlust fick man liksom köpa.
Erik Bäcklin en annan spelare på bilden som också kunde gå över gränsen ibland för att vinna, även i träning. Spelade liksom ingen roll hur mycket man snurrade med Birma när vi spelade 1 mot 1, var man påväg förbi la han ut "bommen" och om hans armbåge då råkade träffa på någon känsligt ställe var bara sånt som hände, mål släppte han sällan in.
Finns några i dagens trupp som jag skulle kunna skriva om men det gör jag en annan gång...
Tjingeling!
Kommentarer
Trackback
