Idag gråter jag lite
Idag gråter jag lite. För igår fick jag domen av en ortoped, det som Per redan hade anat, mitt korsband i höger knä är på något sätt trasigt. Ridå. Tomt. Ledsamt.
Jag har många gånger nämnt hur glad jag är att mina knän hållit i alla dessa år. Många är de spelare som jag spelat med som haft problem med sina knän, en orsak till varför många har fått lagt skorna på hyllan. Men inte jag, tills nu.
Jag är lite bitter över hur skadan uppstod. Den enda gång som jag denna säsong inte kunde finna glädje i att sätta på skorna och spela, vad jag än sa före match så var det inte roligt att åka till Bergsjö och spela samtidigt som jag skulle försöka vara ledare, med tolv spelare där sms:en om ständiga återbud hade haglat hela morgonen. På Lördagen hade vi i a-laget blivit ett division fyra lag, jag hade inte kunnat hjälpa till på planen, bara det hade såklart redan fått mig att bli nere och förstört helgen. Jag är helt övertygad om att jag, om jag hade vart taggad till 100% istället för 50%, klarat mig från denna skada.
Då hade jag, som jag oftast gör, hoppat in i denna duell med dobbarna före, som så många gånger förut. Ett gult kort, ett helt knä. Nu hoppade jag in i duellen på ett schysst, mesigt sätt med helt fel inställning och knät fick ta smällen istället för mina dobbar. För hur mycket skit/beröm jag fått för att alltid gå in i dueller tufft/bryskt/fegt/fult så har alltid orsaken vart att skydda sig själv. Samma sak som i nickdueller, högst armbågar klarar sig från att få en armbåge själv på näsan eller huvudet, ibland blåser domaren och ibland inte, vinna duellen och klara sig själv från skada betyder allt.
Men inte denna gång. Inte i Bergsjö. Inte mot en spelare på 100+ som hade den "rätta" taggnigen. Surt. Jag fick smaka på min egen medicin. Jag fick det bekräftat än en gång, inställning är allt.
Nu är det över. Den feta damen har sjungit. Det kommer att bli tufft. Jag har alltid spelat fotboll, vad ska jag göra nu? Det kommer att bli oerhört svårt för mig, det kan jag direkt erkänna. Jag kommer inte som så många andra verkat kunnat göra bara gå vidare med sina liv. Jag kommer att ha abstinens, svåra. Jag måste gå på någon sorts avgiftning, detox. Spela fotboll är det enda jag kännt att jag har ganska bra koll på i mitt liv. Där jag hittat energin till mitt övriga liv, ett andningshål. Min identitet är starkt knutetn till fotboll, nu kommer det att försvinna och jag är orolig över vilken människa jag kommer att bli när jag inte kan spela fotboll. Allt detta låter löjligt för många, vafan du är 34 år och har åkt ur disivion tre med ditt lag och har haft hälsenssmärtor 70 % procent av årets matcher och träningar.
Det skiter jag i, att spela fotboll är det roligaste jag gjort i mitt liv, och på något konstigt sätt har det vart så även i år.
Idag gråter jag lite men imorgon är en ny dag och livet måste gå vidare.
Tre tjejer här hemma kommer att se mycket mer av mig, det är positivt. Kanske hinner jag göra något med huset, fiska, spela gitarr, ta en spontanfylla en fredagkväll, hitta tillbaka till vänner som jag försakat p.g..a. fotbollen.
Det värmer oerhört att många i klubben, i laget och andra som sett mig spela i år tycker att jag ska försöka fortsätta spela, komma tillbaka. Det betyder att jag inte slutade som en kass spelare som fick spela för att han alltid gjort det, jag kunde ända till slutet bidra, det är viktigt för mig. Tack tll er som sagt snälla saker.
Jag vill såklart fortsätta med fotboll på något sätt. Jag vill bli en grym tränare, gå den utbildningen, testa mina ideer på ett lag, mina erfarenheter. Jag vet att man kan får en del av den känslan efter segrar även som ledare på sidan, känslan av att var med i ett lag. Euforin efter segrar. Jag vill vara med när hissen vänder, när vi tar upp kampen om att bli nr.1 i Hälsingland igen.
Men idag gråter jag lite. Det känns som en skilsmässa från någon man levt med i hela sitt liv.
Ett stort tack till Per Svensson som ordnade så att jag snabbt fick svar på hur mitt knä mår, och tack för att du vill hjälpa mig tillbaka. Inget står skrivet i sten. Men just nu är allt över. Tröjan med nr Fjorton får stanna i taket denna gång.
Jag fortsätter blogga, i vilken roll är jag fortfarande inte säker på.
Ett ljus i mitt fotbollsmörker just nu var dagens seger över Rengsjö på hemmaplan. Med en snittålder på 19,5 år vinner vi sista matchen för i år med 1-0. Fredrik Stenberg och Måns Elholm ytterbackar i matchen, båda har just fyllt moppe, på mitten härskade Terje 17 och Spång 18 och alla gör det riktigt bra. Det finns stora hopp inför framtiden. Matchen borde till målchanser sett slutat 6-3 då vi bränner massor av lägen och rengsjö skapar också många chanser men får inte dit bollen, mycket tack vare en storspelande Skhiri i mål. Ivan gör vårt mål fint framspelad av radarpartner Holm som med en chipp friställer Ivan.
Laget:
Skhiri
Måns Simon Adde Stenberg
P Terje Spång Tommy
Ivan Holm
Bänk: Danne A, Alex B, Felix L
Vi fick hurra det sista som hände på Åsen i år, riktigt skönt.
Nu gäller det för klubben att jobba med truppen inför nästa år.
Stommen i denna trupp måste bli kvar samt kryddas med de unga spelare som spelade idag. Sedan hoppas jag att det värvas 3-4 spelare med spetskvalitee som kan gå in och göra skillnad på planen.
3-4 "färdiga" spelare som vet vad som krävs för att vinna matcher. Vinna division fyra hoppas jag bli det uttalade målet nästa år, men att vinna en serie och kanske ett kval är aldrig lätt. Men utsikterna är ändå goda om man tittar till matchen idag samt fantiserar om 3-4 spelare i Söderhamnsområdet som finns och som har den rätta kvaliteen.
Men som vanligt blir det väl huggsexa om spelare. Trönö, Bergvik, Ljusne och vi, alla lag i närområdet, ska vi alla försöka vinna serien tror jag att Strand eller något annat hudiklag, Delsbo kanske, vinner den istället. Varför inte hitta en lösning där alla de bästa spelarna som vill, i Söderhamns Kommun, spelar i samma lag? Och som man kunde läsa i tidningen idag så har ju SFF södra Hälsinglands bästa fotbollsarena, så varför inte göra det i centrum av alla byar/städer, i Söderhamn?
Den som lever får se, hoppet är ju det sista som överger en....
Tjingeling!
Jag har många gånger nämnt hur glad jag är att mina knän hållit i alla dessa år. Många är de spelare som jag spelat med som haft problem med sina knän, en orsak till varför många har fått lagt skorna på hyllan. Men inte jag, tills nu.
Jag är lite bitter över hur skadan uppstod. Den enda gång som jag denna säsong inte kunde finna glädje i att sätta på skorna och spela, vad jag än sa före match så var det inte roligt att åka till Bergsjö och spela samtidigt som jag skulle försöka vara ledare, med tolv spelare där sms:en om ständiga återbud hade haglat hela morgonen. På Lördagen hade vi i a-laget blivit ett division fyra lag, jag hade inte kunnat hjälpa till på planen, bara det hade såklart redan fått mig att bli nere och förstört helgen. Jag är helt övertygad om att jag, om jag hade vart taggad till 100% istället för 50%, klarat mig från denna skada.
Då hade jag, som jag oftast gör, hoppat in i denna duell med dobbarna före, som så många gånger förut. Ett gult kort, ett helt knä. Nu hoppade jag in i duellen på ett schysst, mesigt sätt med helt fel inställning och knät fick ta smällen istället för mina dobbar. För hur mycket skit/beröm jag fått för att alltid gå in i dueller tufft/bryskt/fegt/fult så har alltid orsaken vart att skydda sig själv. Samma sak som i nickdueller, högst armbågar klarar sig från att få en armbåge själv på näsan eller huvudet, ibland blåser domaren och ibland inte, vinna duellen och klara sig själv från skada betyder allt.
Men inte denna gång. Inte i Bergsjö. Inte mot en spelare på 100+ som hade den "rätta" taggnigen. Surt. Jag fick smaka på min egen medicin. Jag fick det bekräftat än en gång, inställning är allt.
Nu är det över. Den feta damen har sjungit. Det kommer att bli tufft. Jag har alltid spelat fotboll, vad ska jag göra nu? Det kommer att bli oerhört svårt för mig, det kan jag direkt erkänna. Jag kommer inte som så många andra verkat kunnat göra bara gå vidare med sina liv. Jag kommer att ha abstinens, svåra. Jag måste gå på någon sorts avgiftning, detox. Spela fotboll är det enda jag kännt att jag har ganska bra koll på i mitt liv. Där jag hittat energin till mitt övriga liv, ett andningshål. Min identitet är starkt knutetn till fotboll, nu kommer det att försvinna och jag är orolig över vilken människa jag kommer att bli när jag inte kan spela fotboll. Allt detta låter löjligt för många, vafan du är 34 år och har åkt ur disivion tre med ditt lag och har haft hälsenssmärtor 70 % procent av årets matcher och träningar.
Det skiter jag i, att spela fotboll är det roligaste jag gjort i mitt liv, och på något konstigt sätt har det vart så även i år.
Idag gråter jag lite men imorgon är en ny dag och livet måste gå vidare.
Tre tjejer här hemma kommer att se mycket mer av mig, det är positivt. Kanske hinner jag göra något med huset, fiska, spela gitarr, ta en spontanfylla en fredagkväll, hitta tillbaka till vänner som jag försakat p.g..a. fotbollen.
Det värmer oerhört att många i klubben, i laget och andra som sett mig spela i år tycker att jag ska försöka fortsätta spela, komma tillbaka. Det betyder att jag inte slutade som en kass spelare som fick spela för att han alltid gjort det, jag kunde ända till slutet bidra, det är viktigt för mig. Tack tll er som sagt snälla saker.
Jag vill såklart fortsätta med fotboll på något sätt. Jag vill bli en grym tränare, gå den utbildningen, testa mina ideer på ett lag, mina erfarenheter. Jag vet att man kan får en del av den känslan efter segrar även som ledare på sidan, känslan av att var med i ett lag. Euforin efter segrar. Jag vill vara med när hissen vänder, när vi tar upp kampen om att bli nr.1 i Hälsingland igen.
Men idag gråter jag lite. Det känns som en skilsmässa från någon man levt med i hela sitt liv.
Ett stort tack till Per Svensson som ordnade så att jag snabbt fick svar på hur mitt knä mår, och tack för att du vill hjälpa mig tillbaka. Inget står skrivet i sten. Men just nu är allt över. Tröjan med nr Fjorton får stanna i taket denna gång.
Jag fortsätter blogga, i vilken roll är jag fortfarande inte säker på.
Ett ljus i mitt fotbollsmörker just nu var dagens seger över Rengsjö på hemmaplan. Med en snittålder på 19,5 år vinner vi sista matchen för i år med 1-0. Fredrik Stenberg och Måns Elholm ytterbackar i matchen, båda har just fyllt moppe, på mitten härskade Terje 17 och Spång 18 och alla gör det riktigt bra. Det finns stora hopp inför framtiden. Matchen borde till målchanser sett slutat 6-3 då vi bränner massor av lägen och rengsjö skapar också många chanser men får inte dit bollen, mycket tack vare en storspelande Skhiri i mål. Ivan gör vårt mål fint framspelad av radarpartner Holm som med en chipp friställer Ivan.
Laget:
Skhiri
Måns Simon Adde Stenberg
P Terje Spång Tommy
Ivan Holm
Bänk: Danne A, Alex B, Felix L
Vi fick hurra det sista som hände på Åsen i år, riktigt skönt.
Nu gäller det för klubben att jobba med truppen inför nästa år.
Stommen i denna trupp måste bli kvar samt kryddas med de unga spelare som spelade idag. Sedan hoppas jag att det värvas 3-4 spelare med spetskvalitee som kan gå in och göra skillnad på planen.
3-4 "färdiga" spelare som vet vad som krävs för att vinna matcher. Vinna division fyra hoppas jag bli det uttalade målet nästa år, men att vinna en serie och kanske ett kval är aldrig lätt. Men utsikterna är ändå goda om man tittar till matchen idag samt fantiserar om 3-4 spelare i Söderhamnsområdet som finns och som har den rätta kvaliteen.
Men som vanligt blir det väl huggsexa om spelare. Trönö, Bergvik, Ljusne och vi, alla lag i närområdet, ska vi alla försöka vinna serien tror jag att Strand eller något annat hudiklag, Delsbo kanske, vinner den istället. Varför inte hitta en lösning där alla de bästa spelarna som vill, i Söderhamns Kommun, spelar i samma lag? Och som man kunde läsa i tidningen idag så har ju SFF södra Hälsinglands bästa fotbollsarena, så varför inte göra det i centrum av alla byar/städer, i Söderhamn?
Den som lever får se, hoppet är ju det sista som överger en....
Tjingeling!
Kommentarer
Trackback
